Jag gör ett sista försök att hålla mig vid liv och få tillbaka mitt liv.
Jag satsar allt jag har, jag ska gå ner i vikt, jag ska bli blond(är tidigare mörkhårig) och hoppas på att mitt självförtroende som har gömt sig någonstans kommer fram igen.
Jag blickar fram och ser ingen framtid. Jag kan inte visualisera ett framtida liv där jag fungerar och mår bra. Varför vet jag inte, jag har länge känt att jag redan gett upp så vad har det jag gör nu för mening?
Jag har vant mig att 24h om dygnet vistas innanför dessa fyra lägenhetsväggar. På ett sätt trivs jag med det, det är tanken på att den väg som leder ut, utanför tröskeln är såå lång som gör att jag faller tillbaka.
Alla ni som velat släcka ert liv, känner förmodligen likadant och förstår vad jag menar.
Jag har levt mitt liv bra, jag har varit med om allt man kan tänka sig. Mycket ångest, mycket tårar, mycket glädje och värme och många uppförsbackar, och ett barn som aldrig blev fött som för mig innebar mer smärta än jag först kände.
Men jag känner helt enkelt att jag levt färdigt. Jag saknar inget. Jag har ingen vision om vad jag vill göra innan jag dör. Jag tänker inte "detta kommer jag sakna"..Jag sitter här i en bubbla helt enkelt och inuti den bubblan finns mitt lilla liv.
Samtidigt blir jag lite rädd när jag tänker ett steg längre.. Alltså när det kommer till min begravning, gravsten och allt därtill.. Kommer någon minnas mig? Eller kommer jag bara vara ett bidrag till en ökad siffra av självmordsoffer? Det var ju mitt livsmål.. att bli ihågkommen..Att leva varje dag fullt ut och att må bra varje dag. Jag ställde oerhörda krav på mig själv att alltid vara på topp och att vara duktig. Och när man inser att man inte är medlem i MENSA eller att man mår dåligt nästan varje dag så blir man så oerhört besviken. Därför började jag leva livet utan förväntningar. Jag gick in med en negativ attityd inför mig själv och lade förväntningarna på hyllan. Detta för att slippa bli besviken..
Men istället slutade det med ytterligare en ätstörning som följdes av ännu svårare psykiska besvär. Så nu är jag otroligt trött och ger därför efter med ångesten för att slippa kämpa.
Hoppas det finns någon där som tar hand om mig, när jag dör, kommer jag att försvinna? Hoppas det finns någon som befriar mitt hjärta, någon att hålla om, när jag är trött
Åh jag är rädd för platsen mittemellan mellan ljus och ingenting
Jag vill inte vara den kvar där inne, utanför minnet
Det sitter en man på horisonten, han önskar att jag går till sängs
Om jag faller vid hans fötter inatt, kommer jag få vila mitt huvud?
Så här är hopp om att inte drunkna eller paralyseras i ljus
Och tala om för gud att jag vill inte gå, till platsen mittemellan
Det sitter en man på horisonten, han önskar att jag går till sängs
Och om jag faller vid hans fötter inatt, kommer jag låta mig vila mitt huvud
Hoppas det finns någon där som tar hand om mig när jag dör
Någon att hålla om, när jag är trött
Åh jag är rädd för platsen mittemellan mellan ljus och ingenting
Jag vill inte vara den kvar där inne, utanför minnet
Det sitter en man på horisonten, han önskar att jag går till sängs
Om jag faller vid hans fötter inatt, kommer jag få vila mitt huvud?
Så här är hopp om att inte drunkna eller paralyseras i ljus
Och tala om för gud att jag vill inte gå, till platsen mittemellan
Det sitter en man på horisonten, han önskar att jag går till sängs
Och om jag faller vid hans fötter inatt, kommer jag låta mig vila mitt huvud
Hoppas det finns någon där som tar hand om mig när jag dör
Någon att hålla om, när jag är trött
//
Kram E