Efter all läsning om livet och döden så har jag kommit fram till att tro på att ingenting sker av en slump. Det spelar ingen roll om det är små händelser i vardagen eller ytterst ovanliga sådana. Många sjuka eller t ex föräldrar som förlorat ett barn ältar frågan, Varför händer detta oss? Vad har jag gjort som förtjänar detta? Det är ett stadie av förnekelse och sorg, vilket är fullt mänskligt såklart.
Men jag tror ändå att allt sker av en anledning. Att inget lämnas åt slumpen. Jag tror att alla har en uppgift här i livet, och när vi fullföljt den, så antingen dör vi eller får några år till att leva.
Det finns dem som är med om dramatiska och svåra olyckor men som mot alla odds överlever. Och det finns dem som snubblar och slår i huvudet och dör ögonblickligen. I en bok av Elisabeth Kügler-Ross som jag tidigare skrivit om så tar hon upp ett brev från en mamma(fr. USA) som förlorat sin dotter. Hon förklarar i brevet att hon aldrig missat ett plan förut, men den här dagen när de anlände till flygplatsen så var deras plan överbokat, och båda föräldrarna kände sig illa till mods inför resan. De pratade på att inte åka p.g.a deras känsla men det slutade med att de åkte ändå. När de kommit till Europa så inträffade en väldigt osannolik olyckshändelse. Deras ena dotter(8 år) trillade och slog i huvudet och fick en inre blödning och dog senare på sjukhus. De hade känt på sig att det inte var någon bra idé att åka. Sammanträffande eller ödet?
Senare hittade familjen olika meddelanden som dottern lämnat efter sig. De hittade ett andra farsdagkort, 5 veckor efter farsdag, vilket de inte förstod varför eftersom hon redan gjort ett.Hon skrev bl.a: " Kära pappa, grattis på farsdag. Tack för det underbara år du gett mig. Jag älskar dig väldigt mycket" Det hon skrev var ovanligt av henne. Hon skrev även ett tackkort till dem de skulle bo hos i Europa vilket även det var väldigt ovanligt för att vara hon. Visste hon om att hon skulle dö? Lämnade hon dessa kort efter sig som en sista hälsning?
Jag har läst många sådana här berättelser och jag blir mer och mer övertygad varje gång.
Ett annat exempel är den här amerikanska mamman som förlorade sin dotter när de besökte en strand. Hon försvann och de förmodade att hon svepts ut till havs av de stora vågorna. De hittade aldrig hennes kropp.
En bit innan hon försvann ritade hon teckningar som, om man studerar dem noga, verkar beskriva hennes förestående död. Precis som att hon visste om att hon skulle försvinna. Ju närmare döden hon var ju mer dramatiska blev teckningarna och hon förberedde sig på att skiljas från sin mamma.
Den här modern har en sida där hon skriver om sin dotter och där hon visar upp teckningarna som dottern ritat.
Fascinerande men sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar