Livet i en bubbla

Jag gör ett sista försök att hålla mig vid liv och få tillbaka mitt liv.

Jag satsar allt jag har, jag ska gå ner i vikt, jag ska bli blond(är tidigare mörkhårig) och hoppas på att mitt självförtroende som har gömt sig någonstans kommer fram igen.

Jag blickar fram och ser ingen framtid. Jag kan inte visualisera ett framtida liv där jag fungerar och mår bra. Varför vet jag inte, jag har länge känt att jag redan gett upp så vad har det jag gör nu för mening?

Jag har vant mig att 24h om dygnet vistas innanför dessa fyra lägenhetsväggar. På ett sätt trivs jag med det, det är tanken på att den väg som leder ut, utanför tröskeln är såå lång som gör att jag faller tillbaka.

Alla ni som velat släcka ert liv, känner förmodligen likadant och förstår vad jag menar.

Jag har levt mitt liv bra, jag har varit med om allt man kan tänka sig. Mycket ångest, mycket tårar, mycket glädje och värme och många uppförsbackar, och ett barn som aldrig blev fött som för mig innebar mer smärta än jag först kände.

Men jag känner helt enkelt att jag levt färdigt. Jag saknar inget. Jag har ingen vision om vad jag vill göra innan jag dör. Jag tänker inte "detta kommer jag sakna"..Jag sitter här i en bubbla helt enkelt och inuti den bubblan finns mitt lilla liv.

Samtidigt blir jag lite rädd när jag tänker ett steg längre.. Alltså när det kommer till min begravning, gravsten och allt därtill.. Kommer någon minnas mig? Eller kommer jag bara vara ett bidrag till en ökad siffra av självmordsoffer? Det var ju mitt livsmål.. att bli ihågkommen..Att leva varje dag fullt ut och att må bra varje dag. Jag ställde oerhörda krav på mig själv att alltid vara på topp och att vara duktig. Och när man inser att man inte är medlem i MENSA eller att man mår dåligt nästan varje dag så blir man så oerhört besviken. Därför började jag leva livet utan förväntningar. Jag gick in med en negativ attityd inför mig själv och lade förväntningarna på hyllan. Detta för att slippa bli besviken..

Men istället slutade det med ytterligare en ätstörning som följdes av ännu svårare psykiska besvär. Så nu är jag otroligt trött och ger därför efter med ångesten för att slippa kämpa.

Hoppas det finns någon där som tar hand om mig, när jag dör, kommer jag att försvinna? Hoppas det finns någon som befriar mitt hjärta, någon att hålla om, när jag är trött

Åh jag är rädd för platsen mittemellan mellan ljus och ingenting
Jag vill inte vara den kvar där inne, utanför minnet

Det sitter en man på horisonten, han önskar att jag går till sängs
Om jag faller vid hans fötter inatt, kommer jag få vila mitt huvud?

Så här är hopp om att inte drunkna eller paralyseras i ljus
Och tala om för gud att jag vill inte gå, till platsen mittemellan

Det sitter en man på horisonten, han önskar att jag går till sängs
Och om jag faller vid hans fötter inatt, kommer jag låta mig vila mitt huvud

Hoppas det finns någon där som tar hand om mig när jag dör
Någon att hålla om, när jag är trött

//

Kram E

Tror du på ödet?

Efter all läsning om livet och döden så har jag kommit fram till att tro på att ingenting sker av en slump. Det spelar ingen roll om det är små händelser i vardagen eller ytterst ovanliga sådana. Många sjuka eller t ex föräldrar som förlorat ett barn ältar frågan, Varför händer detta oss? Vad har jag gjort som förtjänar detta? Det är ett stadie av förnekelse och sorg, vilket är fullt mänskligt såklart.

Men jag tror ändå att allt sker av en anledning. Att inget lämnas åt slumpen. Jag tror att alla har en uppgift här i livet, och när vi fullföljt den, så antingen dör vi eller får några år till att leva.

Det finns dem som är med om dramatiska och svåra olyckor men som mot alla odds överlever. Och det finns dem som snubblar och slår i huvudet och dör ögonblickligen. I en bok av Elisabeth Kügler-Ross som jag tidigare skrivit om så tar hon upp ett brev från en mamma(fr. USA) som förlorat sin dotter. Hon förklarar i brevet att hon aldrig missat ett plan förut, men den här dagen när de anlände till flygplatsen så var deras plan överbokat, och båda föräldrarna kände sig illa till mods inför resan. De pratade på att inte åka p.g.a deras känsla men det slutade med att de åkte ändå. När de kommit till Europa så inträffade en väldigt osannolik olyckshändelse. Deras ena dotter(8 år) trillade och slog i huvudet och fick en inre blödning och dog senare på sjukhus. De hade känt på sig att det inte var någon bra idé att åka. Sammanträffande eller ödet?

Senare hittade familjen olika meddelanden som dottern lämnat efter sig. De hittade ett andra farsdagkort, 5 veckor efter farsdag, vilket de inte förstod varför eftersom hon redan gjort ett.Hon skrev bl.a: " Kära pappa, grattis på farsdag. Tack för det underbara år du gett mig. Jag älskar dig väldigt mycket" Det hon skrev var ovanligt av henne. Hon skrev även ett tackkort till dem de skulle bo hos i Europa vilket även det var väldigt ovanligt för att vara hon. Visste hon om att hon skulle dö? Lämnade hon dessa kort efter sig som en sista hälsning?

Jag har läst många sådana här berättelser och jag blir mer och mer övertygad varje gång.

Ett annat exempel är den här amerikanska mamman som förlorade sin dotter när de besökte en strand. Hon försvann och de förmodade att hon svepts ut till havs av de stora vågorna. De hittade aldrig hennes kropp.

En bit innan hon försvann ritade hon teckningar som, om man studerar dem noga, verkar beskriva hennes förestående död. Precis som att hon visste om att hon skulle försvinna. Ju närmare döden hon var ju mer dramatiska blev teckningarna och hon förberedde sig på att skiljas från sin mamma.

Den här modern har en sida där hon skriver om sin dotter och där hon visar upp teckningarna som dottern ritat.

Här är den sidan.

Fascinerande men sorgligt.