Det började med..

Hur hamnade jag här?

Trodde aldrig att jag skulle börja skriva blogg om mina ”åkommor” och mina tankegångar. Men det är väl så livet är antar jag, man vet aldrig vad som kommer hända imorgon. 

Jag tänkte skriva några rader om varför jag börjat blogga om mitt liv från första början.
Jag lever med agorafobi,social fobi, paniksyndrom, depression, tvångstankar och dras med tanken
att ta mitt liv. När jag var 15 år drabbades jag av en ätstörning och gick ned 23 kg på ett halvår. När jag fick hjälp blev jag bättre ganska snabbt och efter 3 år hade jag gått upp de kilon jag gick ner. Men sen kom ett bakslag och våren 2011 blev jag sjuk igen. Den här gången gick jag ner runt 27 kilo på lika kort tid. Jag blev akutinlagd och efter en månad blev jag utskriven. Men då kom panikångesten dagen innan jag skrevs ut. Sedan dess har jag mått psykiskt dåligt och det har bara blivit värre. Så under mina 19 år i livet så är det endast det senaste halvåret jag mått så dåligt som jag gör nu.

Att ta mitt liv har tidigare inte varit aktuellt under mina 19 år. Med det vill jag ha sagt att vem som helst kan drabbas av dessa tankar. Det kan vara ganska lite som ska till för att man känner att livet fattas mening. Man är inte galen eller ett ”psykfall” för att man inte vill leva längre.

Just nu kan jag knappt gå ut med soporna. Min familj handlar åt mig. Jag går i samma spår varje dag och har mina rutiner som absolut inte får störas. Jag öppnar inte dörren när någon ringer på längre. Jag vill inte visa mig för varken vänner eller släkt. 

Och till sist, så klart vet inte min familj eller vänner att det gått så långt att jag planerar min förestående död. Och jag kommer låta det förbli så. Varför det då? Framförallt för att skydda mig själv från den skam som uppstår när man känner att man inte riktigt blir tagen på allvar. Jag trivs med att hålla det för mig själv. Varför kommer jag beskriva i fortsatta inlägg.

Farewell