Merparten av alla levande individer har nog någon gång spekulerat och funderat kring vad som händer när vi dör. Blir vi ett spöke? Återföds vi som något annat djur? Eller blir vi ingenting alls?
Jag har läst en del om detta. T ex böcker om andar och döendet. En författare som jag fastnade direkt för och fascinerades av var Elisabeth Kübler-Ross, som var en Schweiz-amerikansk psykiater som under sitt liv arbetade med döende barn och även döende vuxna. Hennes symboliska förklaring om vad som händer när vi dör är så enkel och vacker och oavsett vilken kultur vi kommer från, hur gamla vi är, så förstår man innebörden.
Hon sa såhär:
"Människan är som fjärilen och kokongen. När kokongen skadas så dör vi, och då släpps fjärilen fri."
Det hon menar är något så enkelt som att människokroppen endast är en tillfällig plats, ett skal, och när vi dör så är det bara kroppen som går i sönder. Själen släpps fri och lever vidare i en annan dimension.
Jag tror väldigt starkt på det här. Särskilt när man läser om alla människor som genom hjälp av medium fått reda på vem de varit i tidigare liv. Även alla hundratals berättelser från människor som varit i kontakt med den andra sidan. Och den här teorin är väl inte speciellt konstig egentligen. Människan har genom alla tider trott på andar och själens återfödelse och överlevnad.
Elisabeth beskriver också i hennes böcker att när hennes patienter, vars dödsbädd hon suttit vid, tog sina sista andetag så kände hon helt plötsligt ingenting för dessa patienter längre. Hon förklarar att hon tyckte väldigt mycket om sina patienter och hade kärleksfulla relationer till dem.
Hon beskriver känslan såhär:
"När en patient dog så var det som när man hänger undan en vinterrock. Man behöver den inte längre. Den betyder ingenting nu."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar